30oktober.


Äter rödbetor och vägrar att vrida tillbaka klockan en hel djävla timme.

self-contempt.


weak.


Inga konstigheter här.

 
Systern reser till London alldeles snart, och hon har sparat pengar i bössan till vänster. Själv sparar jag pengar i bössan till höger.


You can try but never stop me This is what I'm made of I will never ever let go This is what I'm made of No one can control me 'Cause this is what I'm made of


You've got to get yourself together. You've got stuck in a moment. And now you can't get out of it.


Explosion!!!


Igår, eftermiddag.


Och visst är det trevligt här. Och tv-spel är kul, även att bara betrakta när andra roar sig med det. Och kaffe är gott, även när det blivit kallt för att jag inte riktigt vågar lyfta muggen från bordet och allra mest inte vågar ställa ner den där igen. Och ni skrattar högt, flera gånger. Och jag kan ibland tillåta mig att le, fast inte för stort, inte för ofta, och helst ska ingen ens lägga märke till att det sker. Det är inte en plåga att sitta obekvämt i soffan. Det gör inte så mycket att höger ben domnar när det är en sådan fin stämning i rummet. Och i mitt huvud, konstant, om och om igen, låt mig dö jag måste få dö döda mig någon eller något låt mig dö låt mig dö. Det är till och med värmeljus tända. Och visst är det trevlig här. Jo, det är det.

Sådanadära morgonrutiner.


Blott en dag, ett ögonblick i sänder osv osv.


Ge mig tårta och skjut mig sedan.


Att gå emot känslan.


Alltid. Och för evigt?

Rödbeta.


Jag går upp för tidigt, dricker kaffe, röker på balkongen och får blöta sockor.


Ni får ingen rätsida på någonting alls.


En underdrift. Och jag har för mycket av känslor och tankar som jag inte vill ha, som jag inte kan hantera.

Och det var värt allting, det där smärtsamma, det där egentligen outhärdliga.


Jag visste det redan innan, jag vet ju alltid det. Ibland, jag kan vissla på vägen hem, igår, nynna. Det är nästan två timmar i veckan, om jag har tur. Kaffe, och jag har lärt mig att placera kudden bakom ryggen, för att annars går det bara inte att sitta bekvämt i soffan. Sedan finns det 166 andra timmar, och jag tänker att två timmar är fan ingenting, samtidigt precis allt.

Choklad, brownie, chips och Ben&Jerry. Till alls ingen nytta, blott förödelse och självhat. Så som allt det andra. DBT, till exempel. Inkompetenta psykologfittor, till exempel.


Jag vill inte leva mer nu. Och jag vet att jag kan inte dö. Och att veta det, veta att jag måste stanna här, det gör ju så jävlajävla ont.

Jag borde inte vara vaken nu, jag kunde sova hela dagen.


På't igen ba.


DBT. Ny vecka.

--

Upd. 12:18
Komiskt. Jag fick just sparken. Inget mer DBT. Jag har lyckats med att misslyckas igen! Hurra! Dör.

Den ultimata söndagsfrukosten.


Tristess ..


Gävle, igår, begravning.


Jag vill bara ha torsdagar klockan två, alltid.


11oktober


Kanske finaste höstdagen och jag kan inte vill inte stå ut.

10oktober


villbaraätaätaochäta


9oktober


8oktober


när allt ändå är åt skogen och man vill döden dö så varför inte göra det hela mycket värre?


vilken djävladjävla dag.


I can't believe I'm giving in for you.


måndag, vad fan ska jag göra med dig?


om det så är det sista jag gör ..


RSS 2.0