Min kurator tar visst för givet att det är till helvetet jag kommer, att det är där jag hör hemma, att himlen inte är för sådana som jag.

Hon säger att tänk om det är värre att vara död, värre än allt det som är nu.
Det blir ett senare bekymmer, menar jag, något man får ta då.
Tänk om det är som att brinna hela tiden, lågor överallt, säger du, det vill man inte, man vill
inte brinna och tänk vilken fruktansvärd värme.


Inte ett berg av disk så långt ögat kan nå.


Och det som inte syns finns inte. Skönt.

Jag är fin.


Jättefin, faktiskt, i mina bästa skor och med födelsedagsväskan på armen.

Jag är i framtiden.

Nu är klockan två och jag har varit hos dig men nu är jag hemma och hela denna dagen finns kvar att uthärda och jag kan det inte.


Vi gick där och tänkte att nu händer det något, tänkte att det är nu det sker.


Då är ett år sedan. Tiden försvinner, till alls ingen nytta.

As you shoot across the sky-y-y.


Jag sprängs, när som helst, jag exploderar, framför era ögon, allting går, till en viss gräns, imorgon, vi är där då.

Min bästa frukost, för tillfället.


Ja, den får man om man tar lite av allt det här ovan, och blandar i en skål. Vill man lyxa och köra på trerätters så är det svart kaffe till förrätt som gäller, och varm fun light wild berries till efterrätt.

Och äntligen, det är sommartid.


En hel timme försvinner bort, går förlorad, bara sådär. Vilken glädje, vilken sann lycka!
Detta är fan bättre än prinsesstårta. Alla gånger.

Vyssan lull odjuret midvinterblod.


Jag har cyklat och köpt böcker. Det senaste har jag inte gjort mycket annat än att läsa, fast att
jag inte tycker om det. Jag har aldrig tyckt om det, och gör det väl inte nu heller. Men nu behöver jag böckerna, och kan känna saknad och en längtan. Det är alltid något. I alla fall ännu ett beroende.

Frisör Farbror Frihand.


Nu har jag varit hos min frisör. Syster skrattade åt resultatet, men sade att jag var söt och såg ut som en liten flicka. Och det är bra mycket bättre än att gå runt och se ut som Robert Wells som har en fördjävla dålig hårdag.

En gudsförgäten jävla plats.


Och breven finns där. Jag blev väl egentligen inte förvånad, bara så jävla rasande. Och alla kan läsa. Innan jag ens hälsat på er vet ni redan mitt mest hemliga. Det gjorde du. Du läste. Jag hatar henne nu, rent jävla hat. Breven finns i min journal, säkert enkom för att du vill visa alla vilken sjuk sate jag är. Det är fan inte rätt. För att ditt patetiska brev får ingen läsa. Bara mina är där för allas ögon. Jag vill slå sönder dig.

Bara förakt, äckel, avsky och hat. Vill bort från er, från mig själv. Inte sitta i stolar, fåtöljer och soffor och vara snäll och avlida. Vi är alla odjur som ingenting begriper, som inte borde få finnas till.

"Brandalarmet brandalarmet!"


Igår gjorde mamma våfflor. På alldeles rätt dag också! Beundransvärt! Att vissa våfflor blev oätliga samt att det luktade väldigt väldigt bränt enligt alla - inklusive brandvarnaren - är väl en petitess.

Jag har mest läst böcker som ser hemskt trista ut.


Mitt liv existerar inte. Det försvann igår.

Ingenting skulle försvinna, allting finnas kvar. Men mappen med mitt namn är helt tom. Alla texter och alla brev är borta. Allting som var värdefullt för mig - bara borta, finns inte mer. Jag har inte ens skrikit. Jag kanske ska göra det idag.

Så att ni vet.


Här är allting förstört och dött.

Jag ser dig överallt, och mest när jag blundar.


Hon som satt i raden framför mig och en bit åt höger, hon påminde så mycket om dig. Allting var du. Utseendet var du. Kroppsspråket var du. Mimiken var du. Hon log och skrattade, så som du gör men aldrig mer tillsammans med mig. Hon var så lik dig. Och du är inte brunhårig.
Du tog ditt körkort när du var gravid i nionde månaden ..
Du äter sushi, gärna en gång i veckan ..
Jag måste få tala med dig. Det är bara det. Bara det.

Såhär fint.


Ja, såhär fint var mitt födelsedagskalasfika. Marängerna blev inte så värst rosa, fast ändå förödande goda. Och tårtan var mer vacker än den var välsmakande. Jag åt upp allt som blev över, i alla fall.

Olyckligt vetandes.


Tänk på måndag så är allting bra igen och allt är glömt och förlåtet och så börjar vi om och så njuter vi av våren och bara ler.

Det är dag tre av tre. Inte dag tre av till sist så många dagar att jag tappat räkningen, slutat räkna, för att det ändå är för sent, för att allt ändå är förstört nu.


Ändå är det just detta jag sedan saknar och längtar mig vansinnig efter. You. Sick. Fuck.

Jag vill inte stanna här.


Jag är mycket mer trånghuvad än vad jag redan kände till. Jag adderar ännu en sak till min att-aldrig-göra-igen-lista.

Det var ju för min egen skull. Sådan var min första tanke. Och trodde jag den, såg jag den som sann, på riktigt, gjorde jag det? Inte nu, nej, inte i efterhand. Absolut inte. Inte innan heller, egentligen.
Det som var i torsdags och fredags bleknar, och försvinner bort. Att sådant kan komma tillbaka,
komma igen, det ger ingen tröst. Det som finns är mer likt hat.


I mitt kök nästan nu.


Katmohammad goes rosa maränger.


Ja jädrar i min lilla låda.


Ciggen jag helst röker fanns inte i affären igår. Så då fick det bli dessa istället. Ingen långvarig sorg dock. Jag blev faktiskt helt lyrisk när jag fann ett snöre där inne, som jag såklartnaturligtvis var tvungen att dra ut för närmare studier. Ett tampongsnöre! Tampongcigg! Mycket, mycket roligt!

Hell yeah!


Jag fick så mycket blomster i torsdags! Det började med dessa, från mor och syster. Vad tycks om dekorationen ärtskida? Så djävla underbart och magiskt finfult – precis så som jag älskart!

Jag har visst inte sagt det, nej.


Men min födelsedag var satan i gatan så fin. Den blev det, till sist. Och det var ju en mycket trevlig överraskning!
Således, tack till alla som grattade och var rara! Extra tack till ni två som glömde bort och blandade ihop!

Helvetesdjävla satfläsk.

Och fan ta allting.


Filiqqa firar födelsedag.


Jag har fått skönsång av mor och syster. Också ett paket som såg ut att innehålla ett lik.

Rapport.


Nu har jag varit hos dietisten. Vi konstaterade att hon inte kunde hjälpa mig med något. Och då gick jag hem. Klart slut.

Tipsar om bästa substituten, när någon nallat ens askfat.



Dina mest älskade skor fungerar utmärkt bra, liksom favorittrosorna.

I min röda almanacka, den här veckan.


Där finns tider hos doktor, psykolog, dietist, kurator, vistelse på ”lekskolan” vid tre tillfällen, också en teaterföreställning. Och någonstans mitt i allt detta står det att jag fyller år, och ska kalasa.
Min gissning är att jag blir tjugotvå år och sisådär två tre dagar. Max.

Jag är inte oförskämd. Bara ätstörd.


Fick semla levererad direkt till dörren. Det tackar vi inte för, precis.

Fixat krubb till lillgrisen.


Och det stal all min energi. Sant och patetiskt.

Schackmatt.

Jag reser mig upp, och ni förstår ingenting, för att jag är den som alltid bara sitter, sedan flyttar du på dig så att jag kan lämna rummet, gå mot dörren, det kanske inte var så roligt idag men det var bra att du kom ändå.


Jag blev så nedrigt sugen på ägg.


Och jag tog ett.

6mars2008.


Tre år har passerat.
Jag är lika ledsam nu som då.
Men ganska mycket klokare idag.
Och mer pessimistisk.

Jag tog mitt straff. Snart är jag förlåten.


Kraftlösheten, yrseln, det tunga huvudet som värker, ibland den bitande hungern, blicken som inte förmår fokusera, huden som blir kall men klibbig ...

I huset mittemot.


En kvinna, på fjärde våningen, öppnade sitt fönster. Hon visslade lite och ropade sedan "Hej, älskling!", till sin man som befann sig där nere, utanför huset, på väg hem, upp till just hon i fönstret.

De på tredje våningen har gäster i dag, det är så titt som oftast. Jag tror att de lagar någon
middag just nu, det ser så ut. Jag hörde någon skratta, människorna där måste vara glada.

Det enda som är betydelsefullt.


Att matcha nagellacket med ciggen.

Det kan inte vara sant. Men det är just det. Sant.

Det är i samma hus. Han finns också där. Det är nu jag ska skratta hysteriskt och gråta mig fördärvad.
Vilka kommer på min begravning? Vore kul att veta. Jag tycker om vita rosor.


Här är allt förlorat.


Den första biten tårta var gudomligt god, i likhet med den andra, tredje och kanske fjärde.
Glassen var också god, fast att den var lite väl tinad.
Smörgåsarna med smör och smält ost var likaså himmelska.
Och kakorna.
Och chokladen.
Jag minns inte exakt när det slutade att vara delikat – minns bara att jag noterade att nu är det fan inte gott längre – och maniskt fortsätta inta födan.
Det var din födelsedag, och jag somnade när ni skrålade till någon av singstars låtar.

Svaret på frågan när, det var i går.

I dag vaknar jag med en kropp som ömmar. Framförallt nacken, vid hårfästet där. Så som det alltid blir.
Vi tar ännu ett varv i karusellen.
Och jag vill inte.
Orkar inte.
Ber om nåd. Ber om avrättning.


Så jag är rädd.


För att det är inte om, det är alltid när.

♥ ♥ ♥


Min mor fyller år i dag! Grattis och hurra! Jag tycker om dig, lilla mamma, så väldans mycket – hela vägen till Willy:s, och tillbaka!


Jag bakar kaka.


Och snäll är jag också. Jag sparar minsann smet, och mamma får slicka bunken så mycket hon önskar. För att i morgon är det ingen vanlig dag!

Inte i går, och inte i dag.


Det var ju en sådan bra idé. Nej. Det var inte så. Dålig. Den var dålig. Och nu ångrar jag mig.

Lurad.


Såhär ser det ut när någon viktigpetter ringer till oss. Då gör man bäst i att inte svara. Såklart.

Säg att det är över nu, säg att i dag är den sista dagen. Lova mig att i morgon är det annorlunda, i morgon är det bra.


Som om jag väntar på något, någonting där framme så långt borta, som om det fanns något där som lockade, som om jag ville åt just det, som om jag tror det kunde vara för mig.

Duschade och skrubbade mig rödflammig och önskade att något skulle kännas annorlunda då.


Jag tog min handduk och en toalettrulle föll och hamnade på ljuset och det blev mer eld än innan
och jag tänkte jag låter det brinna fan jag låter hela skiten bara brinna upp och försvinna.  

Jag är dig tills jag ändrar mig är dig tills jag vänder mig.


Det hjälper inte att uthärda. Det hjälper inte att distrahera sig med något, vadsomhelst.
Det hjälper inte att skölja ned stesolid, inte heller att röka tills det gör ont inuti någonstans.

För att det var redan starkare än jag, för att det växte sig större hela tiden.
Ja. Jag gav vika.

RSS 2.0