Kukfittaochhelvetesdjävlaskit.


Jag hatar att leva.

Och vi går runt på jorden ett tag och ljuger om vad vi tänker.


I den här trappuppgången står jag då och då och väntar lite. I dag är en sådan dag. Det är måndag.

Jag måste hetsäta!




PastaGrönsak.


Om jag vore klokare hade jag aldrig ens kommit på tanken att köpa något som detta. Men nu är jag ju lite skadad. Alltså åt jag vad bilden ovan visar alldeles precis till lunch. Jag känner mig själv rätt och kommer högst sannolikt att äta det igen även då det smakade mycket underligt. Nom nom.

Lösögonfransar.


Jag har nog sett allt för mycket på tv och jag har nog läst allt för mycket i tidningar och böcker och följaktligen är storasyster lite väl nojig nu när hon gnuggat sömnen ur ögonen.

Hej på dig.


Det här är mitt allra finaste bokmärke. Det är ett sådant man blir lite glad av, varje gång man öppnar boken.  


Carpe Diem.


Jag gjorde det av min godhet.
Kanske har ditt tjat påverkat mig. ”Du kan inte veta det säkert, Filiqqa, du kan inte veta något säkert.” Kanske var det just så jag tänkte - att jag inte kunde veta det säkert.
Jag gjorde det av min godhet.
Och jag kunde veta säkert. Jag visste, egentligen, jag visste ju allt.

Me & my microphone.


Ser ni ljuset? Jag ser bara mörker.

För här är livet ganska bra ja här är benzo varje dag och kanske lurar jag mig själv och kanske minns jag nåt från längesen.


Som det anstår en Wooster.


Den här boken ska jag läsa. Och bara för utsidans skull.  

I just don't know what to do with myself.


Fredag. Lördag. Söndag. Det är blott tre dagar. Och likväl för mycket av det jag inte vill ha, av
det jag inte mäktar. Det är därför jag är så jädra sugen på tårta just nu. Prinsesstårta kanske. Hela, bara till mig. Åh.

För att det är jag värd.


Jag vardagslyxar och överdoserar mängden salt så att gröten smakar nästan precis som popcorn.  

Gitarrer & bas, trummor & hat.


Då klockan elva är på tok för sent för mig, så är det all in nu istället.
Lillördag, för faen!  

Om du var en hund, du skulle vara en gammal och klok schäfer, sade du.


Nu är det nästan två och ett halvt år sedan. Två och ett halvt år sedan mina glasögon hamnade lite
på sniskan när du kramade mig farväl.
I natt, i drömmen, du var så annorlunda. Din skäggstubb var kraftig och mörk. Och din röst var inte heller så som jag minns den.
Jag är rädd att du bleknar bort, att du försvinner från mig, när tiden går. Det får aldrig vara så. Allt annat, men bara inte det.

I don't like the drugs (but the drugs like me).


Ice ice baby.


Titta! Ibland är min mamma världens bästa! Hon vet precis vad jag vill ha och behöver – Kuk, såklart!

Rummet.

 
Jag undrar när ni tog bort post-it-lappen med mitt namn på. Jag undrar vem som fick flytta in här, när jag inte fick det. Jag är inte bitter. Inte ens ledsen längre. Jag önskar bara att du har det någorlunda bra, ger järnet, blir frisk, blir fri. Jag tänker på dig ibland, håller mina tummar för dig. Men jag vet inte vem du är, eller ens om du finns. Rummet kanske fortfarande står tomt.


Hela livet var ett disco.


Du får inte följa med, så sade du malligt. Men vi feströkte istället. Jag märkte inte ens att det
var iskallt ute, jag bara förstod det när kroppen skakade lite. Då gick vi in igen, och gjorde
det du ville.

Pest är väl bättre än kolera.


Dagen ska passera, lite fortare idag än igår. Försvinna, lite fortare nu. Ge plats åt ny meningslös och smärtsam tid, lite fortare nu.

Söndag.


En dag helt utan värde.

Jag är nästan där.


Nu har sisådär tio dagar passerat. Ibland känns det ändå som att det var igår. Och snart ska ni väck. Jag längtar ju inte.

In this tug of war, you'll always win. Even when I'm right.


Som om det alls inte fanns alternativ. Som om det här var det enda. Det är så du lärt mig. Så vi lever.

Hush baby, speak softly.


Räknar timmar. Räknar minuter. Räknar evigheter.
Allt är bara slöseri med liv.

Alfons.


Alfons är den finaste vovven någonsin. Han sover oftast i min säng.
Men när det behövs ligger han hos min syster och småfiser.

All I wanna do is (BANG BANG BANG BANG!) And (KKKAAAA CHING!) And take all your money.


Mina cigaretter är slut, och det är inte kul när man inte kan köpa nya. Men! Plötsligt så såg jag
att fucking Barbapappa hade en kvar, som jag då naturligtvis inte var sen att norpa. Sedan inser jag att det är just den ciggen som jag, mitt djävla stolpskott, en gång med stesolid i huvudet tände i fel ände, och därför givit Barbapappa, som ju är en herre som röker vad som helst. Hur som, ciggen gick att laga med en sax. Hurra! Nästa gång det krisar blir det dock till att låna skjutvapnet.

Filiqqa.


Såhär är jag jämt och ständigt. Det är inte så lätt.

On the first page of our story The future seemed so bright Then this thing turned out so evil I don't know why I'm still surprised.


Du är sjukskriven nu. Hon berättade det för mig igår. Det är inte mitt fel. Du var bräcklig redan innan.
Det är inte mitt fel.
Kanske kan jag vara den där droppen, den som fick bägaren att rinna över. Men inte ens det är säkert.
Det är inte mitt fel.
Jag gjorde det inte lättare för dig, bara mer svårt och djävligt. Jag fick dig mer förstörd än vad
du redan var. Det är fakta.
Den där droppen. Kanske den.
Dripp. Dropp.
Om du var skadad från början. Du sade att kontakten skulle vara så länge jag behövde dig, du skulle finnas där för mig. Jag får det inte att gå ihop.
Dripp. Dropp.
Det är inte mitt fel. Bara lite.
Jag vill lägga mig på backen och sluta existera.
Bara lite mitt fel.
Du är sjukskriven nu. Jag minns hur du alltid log så varmt mot mig. Varje vecka log du så.
Snälla, förlåt, jag menade aldrig att göra dig illa, ville dig aldrig något ont, kom tillbaka, snälla, förlåt, det är mitt fel, det är mitt fel.

Pepparkakshuset.


Den här boken tragglar jag med dessa dagar. Jag tycker inte alls om den. Det är mest bara den ljuvliga doften av pocketbok som uppskattas. Och, förresten, att kriminalkommissarien ”drog passerkortet genom läsaren vid huvudentrén och slog in sin kod; ”BAJS”. Den gillas också, såklart.

Insomningstabletter ger mig inte kvickare insomning, men däremot en jädra tankeverksamhet och ältande.


Jag gjorde det jag trodde var bäst. Visst låter det fint. Och per automatik tänker man, såklart, att du gjorde det du trodde var bäst – för din patient. I detta fall kan det vara felaktigt. Jag tror, du gjorde det du trodde var bäst – för egen del, och bara för dig. Eller snarare, du gjorde det enda du klarade av. Och det var att fly, så fort benen bar dig. Bildligt, och bokstavligen.
Jag gjorde det jag trodde var bäst. Men visst, det låter fint.

Äta.


Mina vanliga gryn är så gott som slut. Tur då att mormor släpat hit havrekli för brödbakning. Det går ju att använda till gröt också, för brödbakning är inget vi sysslar med här. Dock smakar det inte vidare kul. Det gör förstås ingen gröt som enbart består av gryn, vatten och salt. Det kommer alltid att mest smaka salt, blött och liksom.. papper.. kartong.  

Samyang Ramen.


Jag föredrar ändå Eldorados nudlar, som blott kostar mig två kronor. Dessa rånar mig på hela sex kronor, och smakar inte ens tre gånger bättre.

Den tionde skall det ju vara, toka.


Jag var så säker på att jag fyller år den tjugoandra mars. Helt säker var jag, alldeles för länge.
Så jag ojade mig över att det snart är födelsedag. Men sedan, herregud, jag har ju aldrig fyllt år den tjugoandra mars! Aldrig i hela mitt liv den tjugoandra!
Fast jag blir tjugotvå år, det måste vara det. Kanske ska vara glad så länge jag inte tror att jag fyller tio.

Glöm din dröm.


Ute, långt borta där någonstans, hörde jag för en liten stund sedan någon skrika faan! för allt vad han förmådde. Automatiskt log jag ganska så brett. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det kan ju inte hjälpas.

Här får ni så ni tiger!


I dag är jag då inte knusslig. Alla som vill får en kyss, på munnen!

Morgonfrisyrerna.


Jag vaknar med backslick. Och mor min är den galne professorn. Systerns hårläggning är den finaste, tycker jag.

God natt.


Jag är inte ett uns bättre själv. Det är ingen överraskning.
Jag skäms, å mina vägnar.

You can even have it written on your T-shirt.


Från klockslag halv tre till klockslag halv sex sover jag ganska utan uppehåll. När jag vaknar känner jag mig mer eländig och däven än innan. Och tomhetskänslan är där, alltid där efter en sådan sömn. Jag har lite svårt att förstå mig på den, uthärda den, ty det finns ju inget där att riktigt greppa.

Förlåt att jag aldrig någonsin sagt förlåt.


Ni säger aldrig förlåt, det var olyckligt sagt, det var inte meningen att såra. Plumpa kommentarer som svider och som biter sig fast. I huvudet, i magen, eller i bröstet. Det finns alltid utrymme.
Det syns kanske inte ögonen, att det gör ont i mig. Jag hittar på halvdana ursäkter, söker förmildrande omständigheter, för att sådant ni säger ska bli mindre räligt och mer okej. Jag gör det åt er, men det är bara för mig.


Det är så stilla där ute. Om man vill hörs bara fåglarnas kvittrande.


Jag vet inte vad jag känner, bara vet att jag känner så starkt.
Röken som svider och bränner i halsen. Den kan jag. Jag vet den. Den är bra.


När jag röker vänder du demonstrativt bort huvudet, du vill inte se på sådana dumheter. Du knatar iväg, och jag vinglar i min smuts minst tio meter bakom. Det är som att jag ska känna skam. Och det gör jag också, jag skäms, å dina vägnar.

Snart så flyger du bland stjärnor.


Hjärnan alarmerar, skriker att du får inte mista fattningen inte visa dig skör svag vek inte visa
hur liten du egentligen är
.
Kroppen lyssnar inte, den gör som den vill.
Händer på axlarna, andas in genom näsan ut genom munnen, någons hand på min panna. Vänliga ord, igen och igen. Ni hjälper mig bort till britsen, nästan bär mig dit. Frågar hur är det och känns det bättre nu såja. Och så godhetsfulla händer, där igen. Och era ögon, det är något visst med dem.
Det är snälla ögon ni har, ögon som bryr sig, på riktigt vill väl.

Det var befriande, så behagligt, jag förstod det senare. Att inte inneha, att plötsligt förlora, den där viktiga kontrollen. Att fasaden, ytan, raserades. Att överlämna sig själv till andra. Att bara
få vara liten och skör några ögonblick. Att bli omhändertagen.


Sådant som ätstörningar kan bringa. Fittglass, till exempel.


Glassen var inte bra, inte tillräckligt kall, den var för tinad, nästan såsig.
Jag känner den där välbekanta klumpen i magen växa.
Jag tar två skedar av glassen, tänker det är väl inte så illa.
Det går inte mer. Konsistensen, den är fel, så djävulskt fel.
Klumpen, av raseri ångest ilska panik frustration oro ängslan hat, växer sig bara större.
Jag vill kasta glassen åt helvete, skrika rakt ut, slå någon, grina och gå sönder, gärna förintas.
För en glass som inte var perfekt.
Jag får gå tillbaka med den till frysen.
Tvingas vänta lite till, jag som redan väntat otåligt, längtat så, sedan tidig morgon.
Glassen blir inte bra ändå, bara lite bättre. För att jag kan inte vänta länge nog.
Och jag äter så min glass, medan jag surar med klumpen fortfarande där i magen.

Mer än två timmar har passerat, nu precis tre. Jag är alltjämt redigt arg. På glassen. På mig själv som tillåter mig att fucka ur för en sådan petitess. Men jag kan inte inte inte släppa det.
Jag vill fortfarande skrika, slå, grina och gå sönder, gärna förintas.
Fittglass. Satans fittglass.

Notes.



Bjällrans klang nu friden stör När vi genom skogen kör Bofink uti granens topp Förlåt att vi väckte dig opp.


Nu är jag utled på vinter, kyla och snö. Det kom med kraft i dag, utledheten och tunga suckar av olust. Jag har njutit helhjärtat av denna vintern, men nu är jag bara så nöjd och så mätt.

09:47


Jag ringer dig i går, lite som i fyllan och villan. Första gången svarar du inte. Andra gången svarar du inte heller, men jag lämnar ett meddelande, hasplar ur mig EhHejDetÄrFiliqqaEhKanDuRingaMig.
Du ringer inte i går. Du ringar inte i dag. Vi träffas i dag vid fyra, så som vi gör varje torsdag. Du säger ingenting om ett obesvarat samtal och ingenting om ett vagt rop på hjälp, och jag, jag frågar ju förstås inte. I snöyran tänker jag bara inte tillräckligt viktig inte tillräckligt viktig, för dig, för någon.

Det var jag som förlorade, samtidigt vann, gav efter, men för husfriden, vad fan gör man inte?


Blå tråd och den där lukten, den som kanske bara finns där. Jag säger att jag kan sitta, det har jag ju alltid gjort. Men jag avslutar med att nästan svimma och placeras med benen i vädret, och visar där förmodligen stjärten för alla. Det gör inte så mycket just då, allting snurrar och röster är så långt borta, och jag tänker mest på annat, och väldigt lite på vilka trosor jag har på mig.

För att det tillsist var tvunget, säger jag. Ni kan säkert påstå annat, det är ändock oväsentligt,
ni vet ju inte.
Jag gör det för att överleva. Det finns bara det jag känner till som botar.
Inga odjur som gläfser eller ylar nu. Det hörs i alla fall inte tillräckligt för att få mig skogstokig. Jag kan höra annat också.
Jag gör det för att överleva.


Your song.


Tystnaden. Stillheten. Så som bomull, du vet.
Försvinn inte från mig nu.  

Pain is so close to pleasure.


Det är helt plötsligt inte onsdag imorgon. Det är ingenting imorgon. Jag behövde inte detta. Jag behövde onsdag.

Bara det, och ingenting mer.


Nu är det tisdag, och onsdag torsdag. Sedan kommer den där evigheten som är fredag lördag söndag och måndag.

Cause I may be bad, but I'm perfectly good at it.


Jag försmäktar och det är väl mitt öde.

Måndagar.


Börjar den här dagen med Lisbeths dunderkur, som är alvedon och ipren.

Huden är grå din hållning förvriden.



Allting undrar jag. Jag måste ta farväl, av dig. Jag önskar att det kunde vara annorlunda. Önskar
så innerligt. Jag måste acceptera vartenda dugg. Du ska gå. Det finns inte alternativ.

Now the pain is for pleasure cause nothing could measure.


Jag känner varje morgon att jag klarar inte ytterligare en dag, i den här, med det här. Den sitter kvar, den känslan finns där med nästan varje andetag, åtminstone vart tredje.

Dagar passerar, trögflytande och parallellt kvickt, liksom veckor gör, liksom månader gör.

Peut-être demain.


Jag tänker på min vän, hon som inte bor här, utan långt långt bota, i ett annat land där det inte är bra. Vi skulle flytta till Frankrike, du och jag, och kanske aldrig mer återvända till det som vi inte ville. Jag dricker mitt kaffe, men du envisas fortfarande med ditt te. Jag talar knappt engelska, jag vet inte hur du är, men det gör inget alls.

It's enough to turn my hair grey.


Jag har färgat mammas hår. Fy så tråkigt är det.
Själv är jag mycket längtande efter ett hårsvall i en orange ton. Men jag har, precis och äntligen, blivit av med min lugg och en knepig blåsvart färg. Tidigare erfarenheter säger mig att jag ska avvakta, kanske helt avstå, då annat kan leda till ett absolut psykbryt. Men, åh, så fint det vore.

Blir glömt högt ovan molnen.


Jag får beröm för att jag troget går dit, vecka efter vecka. Hurrarop. Vad jag är bra och strong.
Men går jag inte bara dit för att plåga mig själv? För att det smärtar så otroligt att se er skratta, också med ögonen? Jag känner att allt det ni är, och allt det som ni kan, är så långt bort från mig. Jag kommer aldrig att nå dit, inte ända fram, jag kommer inte skratta, också med ögonen. Det är en helt annan värld, er värld, den värld som inte är till för mig.
Du säger att jag kan sätta mig på stolen där borta. Och där sitter jag sedan, betraktar, väldigt orörlig, tills du säger att nu kan vi gå ut hit. Där spelar ni spel, och jag tittar på. Därefter äter ni mat, som ni lagat, och min tallrik är tom och jag ser oftast ned i bordet, för att det är vad som är mest tillåtet.
Jag kan inte skratta som ni. Inte sitta med korslagda ben i soffan. Inte gå från ett rum till ett annat, bara för att jag kanske skulle vilja det. Kan inte hjälpa till med att duka, inte duka av. Jag kan inte gå på toaletten. Kan inte säga tack. Jag vill vara mer som du, så som ni är. Det går inte, jag får inte. Bara kan inte.
Jag är så bra och strong som går dit varje vecka. Bra som ger mig käftsmäll på käftsmäll, glåpord och avsky. I smyg njuter jag av det, jag får ju vad jag förtjänar. Och ni ser nöjda ut. Hurrarop. Jag ska vara stolt över mig själv, ni säger det så, ser det så.

Ogräset.


Det försvinner inte med tiden, försvinner inte med uthärdning. Ni har sagt det. Men det bara växer och växer, blir större för var dag som går. Kanske för att jag håller för hårt och krampaktigt om det, kanske för att jag vägrar för mycket.

Mamma kan, om hon vill.


Frukost serverad till sängen hos syster min. Sött.

Good is better than perfect Scrub till your fingers are bleeding And I'm crying for things that I tell others to do without crying


Klockan var fem när jag inte fick sova mer. Hjälp mig.

Jag kan lära dig se. Bortom magiska under. Oförglömliga stunder. Om du flyger bort med mig.


Jag ville alltid veta, ville alltid förstå, men kanske var ändå ovissheten att föredra, för att nu vill jag bara blunda, jag vill inte veta namnet på odjuret som lever i mig, hon blir då plötsligt så påtaglig, jag vill fortsätta att låtsas, luras att i morgon kan jag vara fri, att imorgon är jag faktiskt någon annan, men lever jag så lever också du, precis där intill.


Je m'appelle Filippa.


Och jag har numera också Borderline personlighetsstörning, Fobisk personlighetsstörning samt Osjälvständig personlighetsstörning.

Jag är nog lite ledsen nu.


Had your eyes wide open, why were they open?


Nu har min doktor tänkt färdigt, och i dag vi ska titta på utredningsresultaten. Som jag väntat på
i dag torsdag. Kanske kanske kanske får jag nu någon ”riktig” diagnos. Jag önskar det, innerligt.

Varför strida Varför lida Finns ingen tid att ta ner månen Marguerite.


Jag skriver två brev. Det första är lagomt godhetsfullt, för att jag är storsint. Det andra är rått, för att du fan ska ha precis vad du förtjänar.
Du skall få det första brevet.

Where is my mind?


Försätt mig i koma under några dagar, tack.

Uppdatering: Några dagar? Vilken humor! Menar förstås ett par veckor.

This world's crazy Give me the gun.


Vin en cigg i varje hand hetsäta stesolid äckliga djävla odjursfitta du förtjänar inte ens döden.  

Angående detdär bordet, ni vet.


I går knatade vi till färgaffären. Askungen kan eventuellt vara något. Bara namnet är ju väldigt tilldragande. Trehundra kronor är det säkert väl värt. Nästa månad, kanhända.    

När katten är borta, dansar råttorna på bordet.


Men nu är det allt lite tomt och ensligt. Det kan jag icke förneka.

RSS 2.0